Vi erbjuder

AgheramodellenFöreläsningCoachingOm ossBloggKontakt

Bäckstrand höll på att jobba ihjäl sig

Artikel i NT och Corren December 2019

Läkaren sa: "Aldrig sett någon som är så nere i skiten".

Elitidrottsmannen med den kraftfulla fysiken. Regiondirektören med det starka drivet på väg uppåt på karriärstegen. 

Livet tog en oväntad och drastisk vändning.  

En grå och ruggig höst torsdag berättar Örjan Bäckstrand om utbrändheten, den befarade hjärtattacken och en mångårig sjukskrivning där han snuddade vid botten under en lång tid. 

Men här finns också en historia om hur han reste sig med hjälp av fotbollen och hur han jobbar för att få andra att undvika att gå i samma fälla.

Men vi börjar bakåt i tiden till när Örjan Bäckstrand, den energiske fotbollsspelaren, for fram på planen och var en viktig del i Sleipner och sedermera Åtvidaberg.

Utåt sett den glada och alltid hårt arbetande lagspelaren – men Örjan gick en kamp mot sig själv. En match som var svår att göra sig själv rättvisa i. 

– Min självkänsla har påverkat mig under en väldigt lång tid. Jag har jobbat hårdare än vad jag kanske behöver. Hade jag varit mer nöjd med mig själv hade jag inte behövt kämpa för någon annans skull. Jag gjorde det ju för att någon annan skulle tycka att jag var duktig, säger han. 

Målmedvetenheten och behovet att bli sedd och omtyckt går hand i hand med ett driv som tog osunda proportioner.

Jobbkarriären blomstrade med en fin titel, flådig bil och middagar. 

– Jag skulle ju uppåt. Jag gjorde ett bra jobb men jag kände inte det. Det är samma sak när man går tillbaka till fotbollen. Jag skulle vara bäst. Jag jobbade för att vara bäst, jag slet och sprang men inte för min egen skull egentligen utan för att bäst. Tänk att få vara lite nöjd med sig själv och njuta i stunden. Fallet blev extremt långt för mig, säger Bäckstrand om dagen det rasade samman. 

Arbetsområdet på bemanningsföretaget sträckte sig över norra Sverige. Örjan hade 1000 medarbetare under honom och en omsättning på 600 miljoner. Dagarna var intensiva och långa. Mycket resande och förutsättningarna ändrades när fyra av de närmsta kollegorna lämnade för att starta upp konkurrerande verksamhet.

– Perfekt, då kan jag ta vid och ta ännu större ansvar. Under ett par månader ansvarade jag för hela landet och det var där det började att bli tokigt för mig. På riktig. Det var för mycket. Jag var inte redo. Det blev för mycket jobb. Två små barn hemma. Jag var iväg många nätter. Bolaget just då gick minus.

Det var en ohållbar situation. Varningstecken fanns där men han försökte bibehålla den höga arbetsbelastningen – men dammade rätt in i väggen i september 2013.

Sjukskriven för utmattningssyndrom.

– När jag skulle träffa en läkare blev jag ombedd att skriva ned hur jag mådde på en lapp. Jag bröt ihop när jag skulle göra det. Lappen tog aldrig slut. När jag var hos läkaren fick jag lämna fram lappen, jag kunde inte prata. Du ser ju nu hur det är, säger Örjan med en röst som spricker.

– Läkaren sa: "Jag har aldrig sett någon som är så nere i skiten som du är". Det var inget snack om att jag skulle bli sjukskriven. När jag väl accepterade det, att jag var sjuk, var det när jag landade i det. När jag väl gjorde det blev jag ännu tröttare. Jag blev mer deprimerad. Både läkare och terapeut undersökte mig noggrant med mörka tankar och självmord. Men jag hade inte det. 

Det var ingen enkel omställning på något plan.

– Från att vara stora starka Örjan till att inte vara någon. Så kände jag. Och för att jag kände så gick jag under jorden. Jag lämnade inte hemmet. Jag gick inte utanför huset mer än ut i skogen. Om jag träffade på någon ljög jag och sa att jag var föräldraledig. Jag var ju inte sjuk. När jag accepterade att jag var sjuk blev jag ännu sämre – men det var då som resan framåt började egentligen. 

Fram dit är det så många häpnadsväckande inslag i berättelsen. Saker som är svåra att ta till sig. 

– Det är inte dokumenterat men jag fick förmodligen en hjärtattack i Stockholm som jag ignorerade. Jag gick från tåget i en uppförsbacke mitt i centrala Stockholm och det högg till i bröstet. Jag kunde inte andas. Det stack ut i armarna. Jag förstår att det inte är bra. I min kostym och portfölj sitter jag på trottoaren. Jag tappar tidsuppfattningen. Jag vet inte hur länge jag sitter, men det känns som flera timmar. Jag kunde ta mig till kontoret och ta mig hem. När min fru frågade hur jag haft det sa jag: "Bra, jag fick lite ont i bröstet men det är ingen fara". Jag blundade själv för det.

Du kände aldrig att det "här är inte bra"?

– Under det halvåret åt jag Ipren dagligen och migränmedicin varje helg för att klara dagarna. Jag tappade i vikt. Jag är inte stor nu, men nu är jag tillbaka i den matchvikt som jag hade när jag spelade fotboll. Nu väger jag 72-73. När jag spelade i Åtvid vägde jag nog 74. När jag mådde som värst var jag nere på 63-ish. Jag slutade ställa mig på vågen. Jag märkte de här grejerna men jag erkände det inte, då slutade jag titta. Man blir en mästare på att mörka. Jag fick näsblod så fort det blev för mycket. Det hände varje dag. Jag fick gå omkring med ett näsblods-kit. Jag förstod att det var konstigt men jag lärde mig att leva med det.

Vägen tillbaka pågår fortfarande men leendet är tillbaka på läpparna och Bäckstrand tackar fotbollen som lyft honom tillbaka. 

Försiktiga men viktiga steg har tagits både hos Smedby AIS, IFK Norrköping dam, IK Sleipner, Åby IF och hos ÖFF. 

Arbetsträning och med tiden att stå med vid sidlinjen. 

– Fotbollen är ju helt fantastisk. Den har varit en räddningsplanka för mig i min rehabilitering. Det var fotbollen jag sökte mig till när jag kände att jag ville börja göra saker igen. Jag började med att räkna pennor och gem. Jag började med fyra timmar i veckan. Jag gick extremt långsamt fram. Men jag fick vara i ett sammanhang. 

När Bäckstrand kände sig tillräckligt stark var han huvudansvarig för Åbys division 4-lag. 

– Jag fick hitta sätt att få det att fungera när spelare ville kontakta mig. Jag stängde av telefonen och hade på den vissa tider. Göra det på mina villkor. 

Fotbollen var viktig då och den är viktig nu?

– Det har varit ett skyddsnät utan dess like. Tack vare den fick jag komma tillbaka och känna ett sammanhang. Jag är engagerad idag i fotbollen genom mina barn. Det finns sådan glädje där. Samma betydelse men på annat sätt. Jag vet inte var jag hade varit utan det nätverk som fotbollen gett mig. Det är jag oerhört tacksam för. 

Idag pratar Örjan om de svåra åren med en ton av självinsikt och, faktiskt, uppskattning. Det har kostat men också gett lärdomar som födde idén att starta ett eget företag och föreläsa om vad han gått och går igenom.

Aghera Utbildning är i sin linda men Örjan får en glöd i ögonen när han berättar om föredragen han håller och vad det ger.

Även om starten inte var smärtfri.

– Jag ställde in första föreläsningen kvällen innan. Så fort det var bokat kunde jag inte äta eller sova. Det gick tre-fyra nätter och jag kände att det går inte. Jag bokade av. Då kunde jag sova och äta. Det var en jätteångest som kom i kroppen. 

Sen lossnade det.

– I förra veckan körde jag inför tolv olika företag. Det gick så jävla bra, det är klart att jag blir berörs när jag står och berättar min story men det är läkande för mig – samtidigt som jag ser att det hjälper andra. Och hjälper det andra delar jag jättegärna med mig. Sen får jag ta igen mig flera dagar efteråt. Det är fortfarande en anspänning men det är det absolut värt.

Vad föreläser du om? 

– Jag är utelämnande. Man behöver agera innan det är för sent. Reagerar man så är det för sent för individen och företaget. Det kostar för mycket i både mående och pengar. Efteråt mår jag bättre och när jag fick gensvaret att det kändes bra, var det en push att det här är vad jag vill göra. Det behövs där ute, säger Örjan Bäckstrand. 

Länk till artiklarna

NT: https://www.nt.se/om6414632

Corren: www.corren.se/sport/backstrand-holl-pa-att-jobba-ihjal-sig-om6414632.aspx

Artikeln skriven av: David Iwung Öst media AB